Skolbiblioteksmöte med Cecilia Forss

Det har varit en lång sommar. Nu har jag en examen i fickan och arbetslivet har dragit i gång på högsta växel. Tiden över till annat krymper, men jag fortsätter driva skolbiblioteksuppropet i den mån jag hinner. Och även om jag nu är färdigutbildad bibliotekarie så driver jag frågan om skolbibliotek framför allt som förälder – det känns viktigt att poängtera.

På skolorna har höstterminen dragit i gång. Några elever har turen att återvända till en skola med väl utvecklad skolbiblioteksverksamhet, medan andra får klara sig utan. För skolbiblioteksuppropets del kändes det som en passande start på höstterminen att fånga upp den inbjudan till samtal som kommunalpolitiker Cecilia Forss gick ut med i radio i somras och göra den till verklighet.

Det kändes som en stor vinst att mötet faktiskt blev av i går. Med på mötet var jag och tre andra personer: en föräldrarepresentant, en skolbiblioteksrepresentant och en rektor. Vi samtalade om vad ett skolbibliotek rent konkret kan ha för betydelse för en skola och dess elever, men också om vilken betydelse det kan ha på lång sikt för samhället. Vi samtalade också om hur situationen i Uppsala skulle kunna förbättras, för på den punkten tycktes vi vara eniga: Förbättringspotentialen i Uppsala är stor! Vi lyfte särskilt fram att Uppsala saknar en kommunövergripande strategi för hur man ska jobba med medie- och informationskunnighet på skolorna, eftersom det nuvarande biblioteksavtalet endast rör läsning. Men vi pratade även om att det skulle vara önskvärt med en central samordningsfunktion för skolbiblioteken, som skulle kunna fungera som en slags resurspool för pedagogerna.

Forss efterfrågade särskilt konkreta argument för varför kommunen bör satsa på skolbiblioteken, och hon sade sig ha för avsikt att arbeta vidare med frågan. Det håller jag tummarna för!

P4 Uppland uppmärksammar Skolbiblioteksuppropet!

Efter artikeln i Unt i måndags tog P4 Uppland vid. I går intervjuade Åsa Nylander mig om Skolbiblioteksuppropet och bad även Cecilia Forss (M), ordförande för Barn- och ungdomsnämnden, om en kommentar.

Jag har inte lika välsmort munläder som en politiker – särskilt inte i direktsändning – men det är sådant man får ha överseende med när man får möjligheten att prata för sin sak i radio och förhoppningsvis engagera fler.

En del av det jag hade velat säga trillade ur minnet, till exempel:

– utan bemanning är det svårt för ett skolbibliotek att leva upp till de krav som Skolinspektionen ställer. Hur kan ett bibliotek ingå i skolans pedagogiska verksamhet och stödja eleverna lärande om det inte finns någon bibliotekarie? Varför har Skolinspektionen varit så slapphänt i sin bedömning av de kommunala skolbiblioteken?

– förutom stort intresse och engagemang, så besitter biblioteksvärlden en enorm kompetens kring frågor som rör skolbibliotekets verksamhet. Den kompetensen skulle kunna vara en enorm tillgång för skolan.

Cecilia Forss (M) menar i inslaget att budgeten för skolbiblioteken i Uppsala kommun har ökat med 40 % de senaste sju åren. Det låter ju fint, men, säger hon sedan, i den budgeten ingår också läromedel. Att det skulle vara så mycket att hurra över tvivlar jag därför på. Jag kan bara utgå från situationen på mina barns skola där lärare så sent som 2013 sökte pengar från föräldraföreningen för att köpa läromedel (!), och där 50 % av budgeten för bokinköp till skolbiblioteket faktiskt bekostas av föräldraföreningen (det vill säga av oss föräldrar). Är det rimligt att det ska vara så?

Det går att lyssna på inslaget i sin helhet här mellan 09:18-25:58.

 

Läsande förebilder – Gästinlägg av Josefine Henningsson

Läser brandmän? Vad läser en polis? Vilka lästips ger en hockeytränare?

I Växjö kommun har vi länge haft en grupp där högstadiebibliotekarier, gymnasiebibliotekarier och ungdomsbibliotekarier samarbetat kring tonåringars läsning och genomfört projekt med läsfrämjande som mål med stöd av kulturrådspengar. Läsåret 2012/2013 arbetade vi med att lyfta fram ungdomars förebilder i syfte att ge läsinspiration. Detta med läsande förebilder, och då framför allt mäns roll som sådana, är ju något som diskuterats en hel del den senaste tiden. Vi tänkte att om man jämför att höra en mossig lärare eller bibliotekarie mässa om hur himla bra det är med läsning, för att sedan bli påtvingad en bok, med att i stället höra målvakten i favorithockeylaget eller sångaren i favoritbandet tipsa om sina bästa läsupplevelser, så kanske det sistnämnda ger mer effekt.

Då rapporter visat på att läsförmågan, främst bland pojkar, går neråt var en första tanke att inrikta projektet på just läsovilliga pojkar genom att, något fördomsfullt, lyfta fram läsande förebilder från idrottsvärlden, men vi enades dock om att en bredare uppsättning förebilder var att föredra. Målet var att hitta nya, lite oväntade läsande förebilder och öka elevernas förståelse för att alla slags människor läser – vare sig de är framgångsrika hockeyspelare eller poliser – och därmed ge dem inspiration till egen läsning.

Efter kontakt med förebilderna gav vi oss ut med videokameran och tre enkla frågor (Vad läser du? Varför läser du? och Har du några lästips?) i högsta hugg för att filma förebilderna. De arton filmklipp som blev resultatet av de filmade intervjuerna redigerades för att sedan hamna på bloggen http://lasandeforebilder.vibloggar.nu/där ett nytt inlägg med en eller ett par förebilder dök upp varje skoldag under två veckor i mars förra året.

Under de två veckorna arbetades det med klippen på olika sätt på kommunens högstadie- och gymnasieskolor. På min skola, 7-9-skolan Teleborg Centrum skola, blev dessa veckor med stöd från rektorn utnämnda till ”läsveckor” och lektionstid avsattes för alla elever till att se klippen. Det satsades även på en extra halvtimmes läsning varje dag. Dessa läsveckor blev sedan startskottet för ännu en blogg (http://tclaser.vibloggar.nu/ ) där filmklipp med lästips från elever och personal på skolan lades upp. Tanken här var att hur coola och häftiga förebilder vi än tycker att vi hittar så är jämnåriga kompisar i slutänden ändå de allra bästa förebilderna som påverkar eleverna allra mest.

Här på Teleborg Centrum skola fick projektet med läsande förebilder ett positivt gensvar. Eleverna pratade bland annat om att förebilderna är så ärliga och inte kommer med några pekpinnar och inte är rädda för att säga att de exempelvis inte hinner med att läsa så mycket som de egentligen vill. Flera elever fick även upp ögonen för det här med läsning, och en tjej i 9:an berättade att hon inte läst ordentligt sedan 6:an men att hon nu blivit påmind om och kommit på att det här med läsning ju nästan är något magiskt. Och det är ju precis dit man vill nå!

Josefine Henningsson, skolbibliotekarie på Teleborg Centrum skola i Växjö

Vad betyder skolbiblioteket för eleverna?

Alltför sällan får barn och unga tillfälle att göra sina röster hörda – särskilt i skolbiblioteksdebatten. Vi vuxna tycker en massa och förstår oss på, men bemödar oss sällan med att fråga barnen själva vad skolbiblioteket (förutsatt att de har något) betyder för dem. Uppsalaenkäten gav en fingervisning om vad gymnasielever i Uppsala har för tankar om sina skolbibliotek, vad eleverna på grundskolan tycker vet vi däremot inte.

Nu är ju saken tyvärr den att det inte finns så många bemannade skolbibliotek på Uppsalas grundskolor och alltså inte så många elever att fråga. Men även om det inte finns något underlag för en sådan omfattande enkät som Uppsalaenkäten så kan frågan ställas: “Vad betyder skolbiblioteket för dig?”

Anna-Lotta Jadinge, som är skolbibliotekarie på Valsätraskolan, gjorde just det och fick de här svaren:

”Jag gillar skolbiblioteket eftersom jag gillar böcker. Jag behöver inte låna böcker någon annanstans, jag gillar skolbiblioteket.” – Tjej åk 4

”Jag tycker om skolbiblioteket för att jag gillar att läsa. Och jag gillar vår bibliotekarie för att hon är snäll.” – tjej åk 4

”Skolbiblioteket är en plats där man kan låna spännande böcker och få boktips. Dessutom en lugn plats där man kan sitta och jobba med sitt skolarbete.” – tjej åk 8

”Ett fridfullt ställe där jag kan plugga och läsa i lugn och ro. Det är lättare att koncentrera sig där och det känns väldigt skönt.” – kille åk 9

 

Högläsning (på gymnasiet!) – Gästinlägg av Dorothee Grelle och Paula Ekman Karlstam

Tillsammans med läraren i entreprenörskap startade vi 2013 ett högläsningsprojekt i två fordonsettor på gymnasiet. Enligt läraren hade många elever aldrig haft någon som läst högt för dem – många hade inte heller själva läst en hel bok.

Vi valde en bok som passade väldigt bra in i kursplanen: Tro, hopp och burnout av Johan Unenge. Den utspelar sig på ett rekonditioneringsföretag, men handlar också om längtan efter att köra fort – på natten – helst i race med andra (då kom dyrgriparna som lämnades in till rekonditionering väl till pass).¹

Vi började läsprojektet i januari och avslutade i maj. Sammanlagt 16 gånger läste jag (Dorothee) för eleverna, oftast i cirka 10 minuter (några gånger blev det längre). I början läste jag alla stycken, senare strök jag en del ställen som inte verkade ha betydelse för handlingen. Det viktigaste stället i boken läste jag under ett 40-minuters-pass. Det var bra att vi hade mycket tid just den gången, för de kapitlen var dramatiska och alla lyssnade intensivt och var med i berättelsen.

Inför varje gång läste jag avsnittet högt i mitt arbetsrum, satte lappar där jag skulle hoppa över, och klockade tiden det tog. Det var viktigt att direkt kunna hitta den rätta betoningen och flytet – när jag någon gång inte hade hunnit förbereda mig lika grundligt märktes det.

När jag hade läst ut Tro, hopp och burnout pratade vi lite om boken tillsammans . Många elever tyckte att Rickard var en schyst brorsa – han kör ju en Dodge! På frågan om de gillade boken skrek många ”JA!”. Jag berättade att jag tyckte att flickorna blev så stereotypt beskrivna, att jag ibland hade svårt att läsa de styckena, men det avfärdades av en tjej – hon tyckte att beskrivningen motsvarade hennes verklighet.

I en skriftlig utvärdering av projektet framkom det att en övervägande majoritet av klassen tyckte att högläsningen hade varit jättebra. De tyckte att det var skönt att få sitta stilla och tyst och bara lyssna på en bra text! En rolig grej som också hände var att eleverna ville veta mer om hur en rekonditioneringsfirma fungerade, vilket gjorde att läraren lät dem ta reda på det och redovisa som en del i undervisningen. Se där hur skönlitteratur visst kan ha förankring i verkligheten!

Det här var ett riktigt roligt projekt som vi gärna gör om!

/Dorothee Grelle och Paula Ekman Karlstam

 

1 Läs mer på Bolands BokBlogg, där en tidigare elev har skrivit om boken.

Uppsalaenkäten 2012

“X i vårat bibliotek finns alltid där för oss och hjälper med allt! Att hitta bra böcker och hitta bra fakta från dessa böcker och sitter mer än gärna och diskuterar och bollar idéer om allt mellan himmel och jord…”

“När vi skulle skriva ett historia PM så hjälpte våra bibliotekarier oss väldigt mycket med fakta sökandet och upplägget för PM:et fick jag bättre betyg på det PM:et än det jag hade skrivit innan utan bibliotekets hjälp.”

Det här är några av de kommentarer som gymnasieelever lämnat i en enkät om hur de upplever sitt skolbibliotek. Enkäten genomfördes på kommunala gymnasiebibliotek i Uppsala 2012. Av elevernas svar framkommer att ett bemannat skolbibliotek kan ha stor betydelse. Och jag skulle tro att det inte bara gäller gymnasiet.

Enkäten kan läsas i sin helhet här.

 

Gästinlägg av Josefine Fritsch

 Böcker som inte lånats ut på flera år blev helt plötsligt utlånade gång på gång och även reserverade.

 

Hej!

Jag heter Josefine Fritsch och jag är skolbibliotekarie på Vaksalaskolan i Uppsala (F-9).

Jag började på Vaksalaskolan i augusti 2013 på 50% som nyutexaminerad bibliotekarie. När jag tog över var biblioteket i eftersatt skick. Jag förstår att lärarna som då ansvarade för biblioteket var tvungna att prioritera annat. Jag fick nyckeln i handen och blev visad till lokalen. Vilken utmaning! Jag fick göra vad jag ville, inom rimliga gränser, och sätta min egen prägel på verksamheten!

Nu nio månader senare inser jag att allting tar mycket, mycket längre tid än vad man tror. I och med att en stor del av det som fanns i datorsystemet inte stämde överens med verkligheten – exempelvis att böcker var försvunna, stod på fel plats eller hade fel signum – började jag med att gå igenom beståndet… Och det håller jag fortfarande på med. Jag har, så långt jag har hunnit, tagit varje bok och kontrollerat att det står rätt signum, att det är rätt information på boken och i systemet. I min fantasi trodde jag att jag skulle vara klar på några månader. Men samtidigt som detta görs ska ju också ordinarie verksamhet underhållas. Alltså bibliotekstid och högläsning för f-3, bibliotekstid för år 4-5, beställning av böcker, hantering av böcker, vara tillgänglig när elever kommer in och vill ha hjälp, vara tillgänglig när lärare kommer in och vill ha hjälp och så vidare…

Jag gallrade rejält bland bilderböckerna och fick Hcf-hyllan i ordning. Böcker som inte lånats ut på flera år blev helt plötsligt utlånade gång på gång och även reserverade. Elever uttryckte sin fascination över att de fick låna HEM böcker och att de kunde ställa sig i kö på de böcker de ville läsa. Jag bestämde mig för att ställa de utgallrade böckerna i en hylla och satte en skylt med VARSÅGODA! på. Vilken succé! Elever frågade: -FÅR vi verkligen böckerna? Att ta hem? Och behålla för alltid? Glädjen i barnens ögon och leenden är en ”lisa för själen”. Känslan av att vara en del av barnens skolliv och att känna att man gör en insats är fantastisk.

Mitt i allt detta behövde jag inventera klassuppsättningarna, många lärare kom och frågade vad som fanns, och jag kände att jag inte riktigt hade koll då vissa uppsättningar fanns i ett separat rum och andra stod ute i hyllorna. Ett enormt jobb för en ensam bibliotekarie med ett begränsat antal timmar till sitt förfogande. Efter mycket om och men är jag nu i stort sett färdig och har gått igenom ungefär 1000 böcker!

När jag började mitt arbete hade jag högtflygande planer. Som det ser ut nu har det inte funnits möjlighet att genomföra så många av dessa. Just nu ligger fokus på de lägre årskurserna och de äldre barnen/ungdomarna kommer i skymundan. Jag vill undervisa i källkritik och informationssökning med de äldre årskurserna, det är det jag är utbildad för. Jag vill ha bokprat med olika klasser, det är det jag är utbildad för. Jag vill ha samarbete med pedagogerna och ge eleverna den hjälp de behöver, det är det jag är utbildad för. Det finns oändliga möjligheter…

Tyvärr går mycket av tiden åt till att gå igenom beståndet och inventera och sortera. Jag har insett att det här första året kommer att få vara ett inkörningsår och att mina planer får införlivas nästa läsår. Dock har jag fått indikationer på att jag inte kommer att få vara kvar som skolbibliotekarie på Vaksalaskolan på grund av att ekonomin inte tillåter det. Om så skulle ske så försvinner också den kompetens som en utbildad bibliotekarie har och alla de oändliga möjligheterna…

Gästinlägg av Monika Staub Halling

         

 

Arbete pågår …

Måndag eftermiddag på Gunnesboskolan i Lund. Klockan är 15, det är konferenstid. Runt bordet i skolbibliotekets ena grupprum sitter jag, vår IKT-pedagog Jonas, en specialpedagog samt lärarrepresentanter från F-klasserna upp till årskurs 3. Mötet ska handla om hur vi framöver vill arbeta med barnens informationskompetens i de yngsta klasserna.

Jonas, som är utbildad matte-/NO-lärare och IKT-pedagog, och jag, som är utbildad bibliotekarie med många års erfarenhet från grundskolan, har tillsammans med skolledningen kallat till det här viktiga arbetsmötet. Vi två har mellan oss mycket specialkunskap om IKT-användning i undervisningen, sökstrategier och hantering och tolkning av källor. Men det är inte vi ensamma som kan utveckla elevernas informationskompetens – vår roll är snarare att ha ett samlat grepp om hur det arbetet bedrivs på skolan i stort, att vara delaktiga när lärarlagen planerar kommande arbetsområden och att bidra med vår spetskompetens där den bäst kompletterar pedagogernas. Det underlättar att ha en struktur för arbetet, ett måldokument eller en handlingsplan som ger en röd tråd, en progression.

Gunnesboskolan har länge haft en handlingsplan för arbetet med källkritik och informationskompetens med de större eleverna. Under läsåret har Jonas och jag varit inblandade i en rad större arbetsområden. Med fyrorna har vi detaljplanerat en fiktiv Sverigeresa, som – samtidigt som barnen lärde sig om Sveriges geografi – gav oss tillfälle att diskutera hur man planerar sin informationssökning, och hur man sedan rent konkret söker och sovrar. I sjuorna har vi deltagit i ett stort arbetsområde om högkulturer, där vi har samgooglat i klassrummet, diskuterat och granskat träfflistor, gjort förfinade sökningar och utforskat ytterligare källor. I niorna har vi varit med i ett stort arbetsområde kring miljö och framtid, som innehöll allt från skönlitterära framtidsskildringar över källkritisk granskning av debattartiklar till informationssökning om energikällor. Och i alla tre arbetsområdena bakade vi in en hel del upphovsrätt, om hur man hittar material som är fritt att använda och om hur man anger sina källor.

Vi känner oss hyfsat nöjda med hur det har gått, och strängt taget har vi nog gjort mer än vad som står i skolans handlingsplan. Som det är nu sätter handlingsplanen in i årskurs 3, med extra fokus på årskurs 4 och 7.

Men nu sitter vi alltså här med pedagoger från de lägsta årskurserna för att se till att handlingsplanen omfattar även de yngsta eleverna. En sådan plan måste vara ett levande dokument, som följer skolans aktuella behov. Faktum är att det bara är ett och ett halvt år sedan den reviderades senast.

Det gångna året har vår skolledning försett samtliga klasser i F-5 med gruppuppsättningar av surfplattor. Det är fantastiskt att ha tillgång till en uppsjö av fiffiga appar och roliga sätt att arbeta pedagogiskt med den nya tekniken – men som en lärare säger, man får inte tappa läroplanen ur sikte.

Redan i årskurs 1-3 ska barnen enligt grundskolans läroplan lära sig att söka information i böcker, på webbsidor och i tidskrifter, och att bearbeta källor och information. Vidare ska de få arbeta med hur texters avsändare påverkar innehållet, och träna på att värdera källor och information.

 

Så står det i många ämnen, i lite olika ordalag, men vad betyder det? Vi behöver bryta ner formuleringarna, tar ner dem till (klassrums-)golvet. Så vi börjar mötet med att samla ihop sådant vi tycker borde finnas med – hela whiteboarden blir full. Vad är internet? Var kommer information ifrån? Vad är en källa? Får man ”bara ta saker” man hittar på internet? Vad gör Google? Får jag fota min kompis och lägga ut bilden? Vad finns det mer än Google när jag ska söka? Vad menas med ”trovärdigt”?

Vi behöver också bygga in reflektion, barnen måste tidigt träna sig på att sätta ord på hur de tänker när de inhämtar information, eftersom lärarna på mellanstadiet kommer att betygsätta deras förmåga att resonera kring källors användbarhet.

”Oj vad mycket!”, utbrister en av lärarna när hon tittar på whiteboarden.

Vi går laget runt för att höra hur respektive arbetslag i nuläget arbetar med surfplattorna. Det blir tydligt att det finns många idéer kring hur man kan jobba, men även att olika pedagoger har olika förkunskaper och förhållningssätt, vill ha olika sorters stöd från Jonas och mig. Alla önskar däremot att vi hittar en gemensam kärna för hur vi vill göra på skolan.

Vi behöver enas om vilka pusselbitar vi vill lägga i vilken årskurs, eller snarare i vilken årskurs vi vill börja jobba med vilken pusselbit. Det ska ju inte vara så att en lärare använder handlingsplanen för att bocka av, ”Nu har jag jobbat med källkritik, skönt, då var det gjort!”. Tvärtom, det är uppenbart att källkritiksövningar kan introduceras tidigt men att de sedan behöver växa med barnen, dvs. att uppgifterna kan bli allt mer komplexa, men att de ska vara en del av undervisningen ända upp till skolavslutningen i nian. Jag tänker mig att delar av den gamla handlingsplanen kommer att finnas kvar, vissa introduceras ett par år tidigare på ett något enklare sätt, medan andra måste ligga kvar i årskurs 9 för att eleverna ska kunna ta till sig dem.

Under våren kommer vi att ha liknande arbetsmöten med berörda lärare på mellan- och högstadiet, tills vi har landat i en aktuell handlingsplan som sträcker sig hela vägen från F-klass till årskurs 9. Sedan är det bara att sätta igång och planera tillsammans!

/Monika Staub Halling, Lund, i maj 2014

(Du som läser detta undrar kanske ifall vi inte jobbar med elevernas läsning på Gunnesboskolan? Jo då, det gör vi också … Men det får bli ett eget blogginlägg.)

Monika Staub Halling är bibliotekarie och arbetar sedan augusti 2013 på Gunnesboskolan, en kommunal F-9-skola i Lund.

Skolan har ca 470 elever och ett biblioteksanslag på 95.000 kr per år. Monikas tjänst är på 100 %. Jonas Hällebrand arbetar 60 % som IKT-pedagog på Gunnesboskolan. I skolbiblioteket arbetar dessutom sedan många år Annika Prahl, som utöver sin tjänst som elevassistent har 7 timmars bibliotekstid i veckan. Gunnesboskolan har en lång tradition av att satsa på sitt skolbibliotek. År 2000 blev skolan utsedd till Årets skolbibliotek, och dåvarande bibliotekarien blev Årets skolbibliotekarie 2003. Nu senast fick skolan utmärkselsen Skolbibliotek i världsklass 2014.

Kontakt: monika.staubhalling@lund.se

Gästkrönika av Johan Unenge*

I skolan finns det, åtminstone enligt skollagen, ett skolbibliotek. För många rektorer är detta en huvudvärk, lite som en blindtarm. Alltså, något som användes förr men som nu bara finns kvar utan funktion. 

Sambandet är fastslaget. Vare sig man är lagd åt det akademiska hållet eller bara ser vad som händer när en skolklass ägnar mer tid än vanligt åt bokläsning: Att läsa mycket betyder att man bättre begriper vad man läser. Och det leder i slutändan alltid till bättre skolresultat och betyg. Att det också resulterar i en trevligare stämning och att den där antiskola-attityden verkar försenas kan jag intyga.

Det pratas mycket om Sveriges placering i PISA. Vi halkar ner. Vi måste klättra. Om skolan ser likadan ut, men vi gör om betygssystemet, kanske eleverna blir bättre? Jag antar att en och annan rektor bekymras över hur han eller hon ska lyfta just sin skola till nya höjder. Speciellt när man pratar om att koppla resultat till lärarlöner. En besvärlig sits för en chef. Jakten på en skola i framtiden pågår.

Att lägga till något måste ju vara rätt. En Ipad är ju snyggt, blank och väldigt modern. Den framstår nästan som ett rymdskepp i en annars jämnbeige skola med sin interiör bestående av tegel och nött furu. Många hoppar på tåget:  Ipads och egen dator till alla. Det verkar till synes enklare än att tillhandahålla anständiga toaletter och mat för knappt fem kronor per elev. Problemet är löst – eller?

I skolan finns det, åtminstone enligt skollagen, ett skolbibliotek. För många rektorer är detta en huvudvärk, lite som en blindtarm. Alltså, något som användes förr men som nu bara finns kvar utan funktion. Jag har träffat åtskilliga skolbibliotekarier som misstänker att deras rektor inte riktigt vet varför han eller hon anställde dem. Med uppåt fem års högskolestudier hamnar de i ett dammigt rum med nyckel och begränsade öppettider, ibland i ett något större rum med något mer generösa öppettider. Men det är en blindtarm. Lärarna släpper in sina elever som en fårskock med uppdrag att ta en bok i hyllan. Denna ska användas som bredvidläsning. Eller lika ofta: “Vi ska ta reda på allt om jorden!” Detta sker i regel utan förvarning. Som en razzia. Läraren har fullt upp med sitt. Som att dokumentera de allt sämre resultaten inför utvecklingssamtal. Chansen att bibliotekarien ska lotsa varje elev till rätt bok är en högoddsare. Några stammisarna hittar rätt. De andra vimsar runt, sneglar på vad de andra tar. Man vill ju inte ta en för barnslig bok, så man tar en tjock, en som man sedan inser var för alltför tjock och inte alls motsvarade ens förmåga och ger slutligen upp med en osynlig dumstrut placerad på sitt huvud.

Det finns alltid eldsjälar som får just sin klass att hitta rätt, lärare som lägger ner obetald tid på att locka fram allas innersta drömmar. Detta borde varje rektor betrakta som en löneförmån. För efter drygt ett år som Läsambassadör, utsedd av Kulturådet att locka unga till läsning, har jag insett att det inte är förrän alla krafter samordnas som det verkligen kan hända något. Föräldrarna har självklart en chans att göra storverk, men det är inget man kan begära eller förvänta sig. Även om jag tycker det är ett mysterium att alla (även jag) lägger ner så mycket tid och kraft på våra barns idrottande, men inte en bråkdel av denna tid på sina barns läsvanor.

Men det går att bryta vanor. Jag har sett det hända, hört de framgångsrika exemplen. Och de har alla en sak gemensamt: Skolbiblioteket är navet kring vilket allt kretsar. Skolan handlar mer än någonsin om informationssökning. Tidigare fick eleverna sitta och humma sig fram till rätt bokstav och sedan, i bästa fall, ta del av sanningen i Nordisk familjebok. Idag kan de på ett ögonblick googla fram nästan vad som helst. Och det är just det som är både problemet och möjligheten. Vad ska man tro på?  Har man navigerat lite snett blir hisnande åsikter snabbt sanning. Någon måste lotsa. Skolbibliotekarien är utbildad i detta, men sällan efterfrågad för just det. Lärare är sällan helt bekväma i den där källgranskningen. Och informationssökning är ofta ett långt tragglande i text efter små korn av intresse, något som kräver ork och läsförståelse. Och det är något som i sin tur kräver övning. Och att öva läsning är något som kräver att det man läser är något så när underhållande. Vem ska tillhandahålla det? Det borde ju vara en yrkeskår som är specialutbildad i detta? Om de eller skoleleverna sedan väljer att läsa den där boken på läsplattan som rektorn skakade fram pengar till må vara hänt, även om forskning visar att läsning på traditionellt papper är mindre tröttande.

I skolor där detta fungerar rör sig eleverna hemtamt och med lust till biblioteket för att göra allt det som ett modern skolbibliotek kan erbjuda: Söka fakta, hitta en bra bok, plugga i enskildhet, hänga med kompisar. Kort sagt, röra sig i ”Molnet” fast på marken.

När man kopplar ihop information med biblioteket, kritiskt granskande med läsvana och bibliotekarier med modern teknik så har man formeln. Det gäller bara att rektorerna gör det och inser att det kostar, kräver kunskap och ett genuint engagemang. Och det är inte omöjligt. De måste liksom bara knäcka läskoden.

Text: Johan Unenge, Läsambassadör 2011-2013

*Texten har tidigare publicerats på www.bolla.se  – Johan Unenge har gett Skolbiblioteksaktivisten tillåtelse att (åter)använda den.

Serie gästinlägg

Rektor Rylanders ord om att skolbiblioteket är en långsiktig investering i kunskap markerade starten för en serie gästinlägg som kommer att belysa skolbiblioteket ur olika perspektiv. Så håll utkik!